Konstaterar på morgonen att vi har nästan halva resan kvar, och redan börjar hemlängtan så smått tränga sej på. Trots det glömmer vi att ringa hem till Eivor (min fru, tillika Anders mor) innan vi åker. Den missen (ok då, får väl medge att det kanske även blev någon fler) gör att frugan inte försitter något tillfälle - sedan vi kommit hem - att kommentera det amerikanska telefonsystemet. Hon menar att USA måste vara ett underutvecklat land, eftersom de har så glest mellan telefoner.
Styr söderut mot Pioche, Vi ser nu lite lågvuxna träd ute i terrängen. Det är inte lika torrt och ökenartat som tidigare, men vi ser inga bäckar trots att vi nu kör i bergstrakter (Shell Creek Range). När vi kommer ner till slätten syns det på växtligheten att här är det betydligt närmare till grundvattnet än där vi varit tidigare.
Kör nu utefter Lake Valley. Här har åskan gått hårt åt telefonledningarna. Det är grupper på tre till sex stolpar som sprängts av åskan. Sedan kan det vara en sträcka med hela stolpar, för att återigen avlösas av sprängda. Stannar och plåtar fenomenet. En stolpe har helt brunnit upp och bara lämnat tvärbommen kvar hängande i trådarna. Allting är ju så stort har i USA, även åskan! Det här måste vara en stolplinje som inte längre används, eftersom den inte underhålls och repareras. Det syns att skadorna inte är nya.
Gör en avstickare ut i terrängen i riktning mot Bristol Wells en bit före Pioche. Där hittar en stenkolsfyndighet uppe i dagen. På platsen finns även tre koksugnar, där man på ett ålderdomligt sätt omvandlat kolet till koks. Tar en bild av Anders, tittande ut ur fönstergluggen på en av byggnaderna, samt på koksugnarna.
Väl framme i Pioche har vi lite svårt att hitta motellet. Det är dåligt skyltat. När Anders ringde för att boka, fick han uppgiften att motellet inte var bemannat. Nyckeln ligger under dörrmattan, och pengarna för rummet skulle man lägga in i bibeln, innan man åker!! Det måste innebära att man litar på folk här. Undrar just hur ofta dom blir blåsta?
Vi fick Cabin nr 6. Vi konstaterar att det är det sämsta rummet vi haft, men det har AC så vi beslutar att ta det i alla fall.
När vi börjat bära in våra grejor, kommer en kvinna i 40-50 års åldern. Det var hon Anders pratat med vid bokningen. Hon visar intresse för vårt hemland Sverige, har någon bekant som är från Sverige, och känner även till Wilhelm Moberg. Hon erbjuder oss att byta rum utan att vi bett om det. Rummet hon erbjuder är bra mycket större och finare än det första, så vi accepterar tacksamt. Kan nu konstatera att det är ett av de bättre rummen vi haft, trots det billiga priset. Hon är inte ägare till det lilla motellet (5 små stugor), utan sköter det tillfälligt under denna weekend åt en äldre dam som äger stället.
När Pioche var som störst 1860, fanns här 8 000 människor. Minst hälften av dem var tjuvar, bedragare och mördare. Staden har ett mycket våldsamt förflutet. Här rådde helt notoriskt vapnens lag. Den tiden hade staden ryktet som den värsta i hela Western. Värre än Tombstone, värre än Dodge City och värre än alla andra. På varje människa som dog en naturlig död, gick det 72 människor som dog av våld.
Staden är fortfarande i dag högst levande. Antalet innevånare är dock bara en bråkdel jämfört med forna tider. Det förefaller som att innevånarna i dag till största delen är rejäla människor. Här är lugnt och stillsamt.
Sedan vi embarkerat, åker vi ut i omgivningarna för att kolla. Som vanligt här i Nevada så ser vi att folk behåller och till och med använder möbler och prylar på sina uteplatser, som är så slitna att ingen svensk skulle drömma om annat än att köra det på tippen.
Vi åker över berget till andra sidan. Pioche ligger på sluttningen av den ena sidan av Mount Ely. Så hamnar vi i Caselton, som är en semi-gosttown. Det bor rätt många här, trots det är vägen hit är ganska dålig. Caselton visar sej avvika mot de flesta ställen vi sett här i Nevada på ett speciellt sätt. Nämligen att här har de flesta bemödat sej att hålla snyggt på sina tomter. Särskilt en tomt är fantastiskt fin, med massor av vackra blommor. Tyvärr missade jag att få något foto av det. Det vanligaste är att folk samlar massor av skräp och bråte på sina tomter. Någon enstaka, bemödar sej om att snitsa till sitt settlement, men oftast slår det då över så att det i stället ser mer eller mindre smaklöst och brackigt ut. Här var det annorlunda.
I Caselton finns en nedlagd industri. Där har funnits en stor rotationsugn som är bortplockad, i övrigt är det mesta kvar. Gissar att de bränt kalk där. Det finns inget stängsel och ingen "NO TRESSPASSING" skylt, så vi kliver på. Det står en gaskärra där, en eldriven och en bensindriven (mycket stor) svets. Allt är lämnat helt öppet. De enda som är låst, är byggnader som tycks innehålla kemikalier. Förmodligen giftiga sådana.
Vi kliver runt i de stökiga fabrikslokalerna och konstaterar att strömmen är på. Det brummar i de stora el-skåpen som finns överallt. I en driftjournal, ser vi att anläggningen inte varit igång sedan 16 år. Man får en känsla att av att man skulle kunna köra igång fabriken bara med att slå till alla de stora brytarna, men vi avstår. Kan inte begripa hur de kan lämna så mycket grejor som ändå har ett visst värde, olåst och utan tillsyn.
Åker sedan efter en väg som leder upp till Comet peak. I en dal efter vägen upp, står några fantastiskt stora träd. Det hade vi inte väntat oss. Den skog vi tidigare sett har inte varit högre än fjällbjörkarna hemma. Kanske det funnits stora träd tidigare, som huggits ner för att ge virke till de otaliga gruvanläggningarna som funnits överallt i Nevada. Det som finns kvar av de gamla gruvanläggningarna är ofta gjort av mycket grovt trä, och vi har undrat var de fått tag på så grovt trä, och hur de lyckats transportera det långa grova timret i forna tider, efter de dåliga vägarna. Funderar på om det möjligen varit så att träden helt enkelt funnits på plats, avverkats och sedan har ingen återväxt kunnat etableras. Konstaterar med GPS-en att tallarna står på ca 6800 fot över havet.
Vi fortsätter uppför Comet Peak, det blir brantare och brantare. Vägen letar sej zik-zak uppför bergssidan. Vi konstaterar att bilen (vi bytte till i Reno) är en mycket duktig bergsklättrare, men får ge oss strax under toppen som ligger på 9348 fot. Det finns trots allt gränser för vad en tvåhjulsdriven bil klarar. Det börjar skymma, dags att söka sej tillbaka.