Siktet åter inställt på övernattning i Hawthorne. Tar väg sex västerut sedan nittifemman norrut, med Candelaria som första delmål.Sedan står Marietta i tur.
Kort historik om målen:
Vid Candelaria hittades silvermalm av mexikanare 1864. Ingen utvinning kom igång förrän 1879. Mest producerades vid en gruva som kallades Nothern Belle. Den producerade sammanlagt $15 milj. i silver. Problemet var att där fanns inget vatten. Vattnet transporterades dit och var dyrt. Kostade 1 dollar / gallon. Wiskey var faktiskt billigare. Det dyra vattnet gjorde att man körde "stampmillen" torrt, varför arbetsplatsen blev oerhört dammig. Många gruvarbetare dog av "miners consumption", vilket jag antar är ungefär samma som stendammslunga.
Vid Marietta utvanns salt och borax från 1867. Året därefter fanns 150 innevånare Den dagliga hästdiligensen var hårt utsatt för rån. Den blev rånad 30 gånger under 1880 och på en vecka under detta år, blev den rånad 4 gånger. Utvinningen pågick till 1890 varefter gruvan övergavs då bättre fyndigheter hittats i Death Valley.
Candelaria visar sej inte vara åtkomligt. Där står nu ett stort gruvbolag i vägen. Möjligen skulle det gått att komma dit om man åkt via Columbus från andra hållet, men det har vi inte tid med.
Ansluter på väg trehundrasextio med som Marietta som nästa mål. Några kilometer längre fram når vi vägskälet mot Marietta en någorlunda hygglig grusväg.
När vi kört en bit passerar vi en skylt, där det står "Marietta Whild Burro Range". Vad är en Whild Burro??? Vi spekulerar hit och dit. Så får vi se en grupp djur en bra bit från vägen, kikaren kommer fram. Det ser ut som hästar. Kan det vara dom som kallas för Burro, vilda hästar?? Nej det tror vi inte, då borde man hört uttrycket förr om hästar. Det måste vara någon som bor här och har hästar lösa. Längre fram får vi lösningen. Där finns skyltar och broschyrer att ta. Burros is en typ av åsnor som rymt från gruvarbetarna under artonhundratalet och bildat en vild population på ca åttiofem djur.
Passerar över ett brant bergspass och kommer ner till Marietta. Vi tar en sväng in bland ruinerna för att försöka lokalisera lämpliga otoobjekt. Tycker att vägen inte ser tillräckligt bra ut, vänder tillbaka till huvudvägen genom samhället, tar fram teleobjektivet för att fotografera på avstånd, stannar bilen för att få ett skakfritt stöd för kameran.
Det kommer en äldre man puttrande på en fyrhjuling. Bakpå sitter en liten flicka i åtta-års åldern. Han säger att om vi åker längre fram förbi hans fritidshus, så får vi en massa fotograferingsobjekt. Anders språkar en stund med honom, och det visar sej att han är retired (pensionär) och bor där med sin fru om somrarna. Han har även ett ställe i Mina , där han bor under vintrarna.
När vi ska åka vidare säger Anders -Nu har vi punktering. Jag tror han skojar, men tyvärr gör han inte det. Vi lastar ur kofferten, för att få tag på domkraft, verktyg och reservhjul.
Mannen på fyrhjulingen kommer tillbaka eftersom han uppfattat att vi hade någon form av problem. När Anders når reservhjulet, lyfter han upp det, slänger det i backen och säjer -shit! Flickan som sitter bakpå fyrhjulingen gapskrattar. Reservhjulet är ett löjligt litet och smalt hjul, ser närmast ut som ett litet mopedhjul. "Now we are in trouble", säger jag och tänker på det branta bergpasset. Pensionären säger -I have equipment for plugging,We can try to plug it. Han har även kompressor som drivs av batterier som i sin tur laddas av solceller. Det finns ju ingen ström draget till platsen. Hålet sitter på däcksidan och är ett skärsår ca tolv mm långt. Pluggningen misslyckades, det blev inte tätt. -I have patches, säger mannen -We can try to patch'it at the inside. We tar av däcket och sätter en lapp på insidan, inte heller det blev tätt. -We can try plug'it again. -I'll take two or three strip of the plug. Anders säger -I dont think it works. Mannen insisterar. -Yo'v nothing to loose.Han drar in pluggen och det blir tätt. Vi litar dock inte att lagningen kommer att hålla, eftersom det sitter på däcksidan där knådningen av gummit är som störst. Beslutar att flytta mopedhjulet bak och låta det lagade hjulet ligga som reserv för "reserven". Den gamle säger att det är nog säkrast att åka tillbaka till Tonopah . Det är söndag och stängt på alla gummiverkstäder, dessutom är det Labour Day i morgon och då är allting stängt även då fast det är måndag.. I Hawthorne dit vi tänkt, finns ingenting enligt "the old man". Enligt instruktionsboken får man inte köra mer än femtio miles i timmen (åttio kilometer i timmen). Vi åker sakta och försiktigt tillbaka till Tonopah.
Bokar oss ett rum och inventerar samtliga bensinstationer på jakt efter en innerslang. Till vår förvåning finner vi att ingen bensinstation har något sådant. De hänvisar till stängda gummiverkstäder. Får väl se i morron hur vi gör.