Vi har försovit oss, stiger upp först vid halvsju-tiden. JIPPI, magen har vaknat och det med besked. Hoppas den sköter sig i fortsättningen. Dagens mål är att i första hand hitta Gold point och Tule, för att sedan övernatta i Goldfield.
Kort historik om målen:
Gold point hette från början Hornsilver och var en "silver mining camp". Silverutvinningen blev aldrig så framgångsrik som förväntat. När platsen var som tätast befolkad, beboddes den av ca 2000 människor. Samhällets dödsstöt kom 1927. Låga silverpriser, dåliga brytresultat, juridiska och andra problem blev dess fall. I dag är platsen inte helt öde, sen några år tillbaka finns ett par människor bosatta där.
Tule ligger i en smal canyon som går mellan Lida och Death Valley's nordligaste spets. Längs denna canyon har rätt många grävt under åren. Inget storskaligt, men verksamhet har pågått länge. Sen 1850 och 100 år framåt. Småskaligheten har gjort att området aldrig hyst särskilt många människor. Men rätt mycket lämningar finns (dokumenterade av andra), det gör att området lockar.
Kunde inte motstå vyn. Fjärde kortet, taget kl. 9.40 ca fem mil NV Beatty, visar en ganska typisk vy av en spikrak väg som försvinner i horisonten..
Fann inte Gold point särskilt intressant, men sköt ändå några kameraskott.
Nästa mål Tule. Kör efter en väg som går som en dikesfåra i den sandiga terrängen. Vid de sällsynta tillfällen som det regnar här, kommer synbarligen veritabla skyfall. Då blir vägfåran en bäck som skär sönder och eroderar. När vattnet runnit undan kör man med en väghyvel och gör återigen en väg av det hela. Det går vägar överallt åt alla håll. Vägar som inte finns i vår kartbok. Hade vi inte haft GPS-en skulle vi aldrig vågat fara ut på det här sättet i terrängen. Man skulle snabbt köra vilse i virrvarret, och aldrig mera hitta hem. Plåtar "vägfåran".
Hittar Stateline med några gruvhål och andra lämningar efter gruvdriften. Det är svårt att hitta "fotovänliga" motiv. Tar kort på det bäst bevarade huset respektive skit-huset med mej som utsmyckning.
Vi fortsätter efter vägdiket. Mot Tule, framåt mars.
Nära Oriental Wash, möter vi till vår förvåning, två män som kommer gående. Trodde inte att det fanns flanörer i dessa trakter. Det visade sig att dom högst ofrivilligt fått ta på sig flanörrollen. De hade kört fast med sin bil ca tre km längre fram. De frågade om vi kunde vända och skjutsa dom till bebyggda trakter. Männen var både lättade, och förvånade över att vi kom, Här kan det dröja veckor mellan bilarna, påstod de. De hade varit ute för att försöka hitta en inmutning som en av dom hade förvärvat.
Vi tyckte, att nog borde vi ändå först försöka bärga deras bil. Men männen var uttröttade och uppgivna. De hade bränt sina krafter redan. Trodde inte det skulle gå. Jag insisterade. Now we are four men, we must be able to bring a car to firm ground. De första vi gjorde var att bjuda de två männen var sin väl kylda cokacola från vår kylbox. Detta tankade in lite snabbenergi i deras trötta kroppar. Därefter såg de lite ljusare på tillvaron.
Döm om vår förvåning, när vi kommer fram och får se att dom kört ner med sin picup i sanden MITT PÅ VÄGEN! Den hängde på chassit med drivhjulen i luften. Vi hade ju föreställt oss att de gett sig ut utanför vägen för att vända eller nåt.
Vi skottar sand (skyfflar hade de med sig på flaket) och skjuter på. Bit för bit får vi den framåt och till sist får vi den upp på fast mark. Deras glädje var förvisso äkta. Hade vi inte kommit, så skulle de fått en mycket lång och svår promenad genom det torra och heta ökenlandskapet. Temperaturen är närmare 35 grader, och det närmaste vattnet finns i Gold Point. Det skulle blivit en nätt promenad på ca 20 km.
Deras fastkörning får oss att tappa självtilliten, tänk om också vi kör fast. Det där med att man slätar till sandfåran med väghyvel, kan göra att många djupa hål bara täckts av lös sand.
Vi ger upp Tule, trots att det tar emot. Vänder och följer efter dom tillbaka. Passerar Gold Point igen, på väg åt andra hållet och tar sedan av på Route-95 med Goldfield som mål.
Hade tänkt övernatta i Goldfield men ändrar oss när vi synat orten. Det visar sig vara en fattig sketen liten håla. En sak som förvånat oss är att vi ser så mycket sheriffer i Nevada. I varenda liten skethåla ser vi minst en sheriff. Så även här. Vi lämnar orten bakom oss och satsar på att övernatta i Tonopah i stället.
Beslutet visar sej klokt. Här är ett helt annat utbud av motell och ordentliga affärer att handla mat i.