Resdag hemåt. Vi åker först på eftermiddan, men dagen går ändå inte att använda till något annat än att makligt ta sej ut till flygplatsen. Vi lämnar tillbaka hyrbilen, får transfer till terminalen och lyckas baxa in bagaget till incheckningsdisken.
Har nu bara handbagaget att släpa på. Det är nog så tungt och välpackat. Vi hyr en bagagevagn att skjuta väskorna på, det blir ju ändå några timmar att slå ihjäl på flygplatsen.
Som vanligt på flygplatser har man oköpt någon gåva, så vi strosar runt och kollar utbudet. Tiden går så pass fort att vi hinner inte bli uttråkade. Hux flux är det tid att "go to gate" och snart sitter vi på plats i planet.
Resans tuffaste etapp har börjat, flygningen hem över atlanten. Det två första timmarna går an. Men sen blir allt bara en plåga. Man är trött och urlakad. Det är trångt mellan sätena, och går inte att sova. Stolsryggarna har numera spärrats så att de inte att luta lika mycket bakåt som förr.
Nåja, pinan tar slut, vi landar på Arlanda. Åter igen får vi uppleva, liksom vid tidigare hemkomster från USA, hur litet och puttenuttigt Arlanda blir i jämförelse med den flygplats vi lämnat. O'hare flygplatsen i Chicago lär ska vara världens största.
Det tar någon timme, innan vi försvenskats till sättet också, har fått med oss något av amerikanarnas ogenerade sätt att högt och ljudligt prata med varandra på flygplatsen, medan övriga svenskar sitter runt väggarna och viskar varandra i öronen.
De två och en halv timme vi fick vänta på anslutningsflyget till Luleå var ungefär lagom för att åter bli svensk till sättet. Eivor väntar vid Kallax, (Luleå flygplats) för hemtransport. Sedan återstår att ta tag i problemet att knöka och vrida dygnet rätt!