Beslutar att boka ytterligare en natt på samma motell. Sen tar vi samma spår som i går, alltså upp mot Gabbs. Vi siktar på att nå Eagleville nordväst om Gabbs. Det är 25-30 miles dit.
Historik:
Vi har inte så mycket uppgifter på Eagleville, annat än att det varit ett guldgrävarsamhälle och att verksamheten pågått från 1880 till 1915.
Vägen visar sig ligga alldeles på gränsen att vara farbar med vår bil. Efter ca 8 miles börjar vi tveka. Skulle vi fortsätta och kanske få problem längre fram, så skulle vi ligga illa till. Vi skulle befinna oss alldeles för långt bort från någon hjälp. Stoppar upp när vi når en ca 50 m lång, brant och sandig utförslöpa. Det skulle säkert gå bra att ta sig nerför backen. Men att ta sig tillbaka uppför vore definitivt omöjligt med vår bil. Det avgör saken. Vi kan inte med berått mod köra nedför backen, när vi inte vet om det finns någon alternativ reträttväg. Vi vänder uppe på krönet.
Hittills har solen stekt varje dag från en fullständigt molnfri himmel, och det finns varken vatten eller skugga i detta torra ökenhelvete.
Konstigt att så många orkat och velat ge sej ut för att gräva guld och andra mineraler i dessa områden. Varje dag går temperaturen på eftermiddagen upp över 35 grader, trots att det är höst. Hur ska det då inte vara under den hetaste sommarperioden.
Tillbaka till Gabbs, åker sedan ytterligare norrut efter väg 361. Efter 16-17 miles provar vi återigen att svänga västerut, av från den asfalterade vägen. Det är en någorlunda hygglig grusväg. Vi har nu inget annat mål i sikte. Enligt kartan bör vi kunna göra ett rejält svep ut i obygden och kunna ansluta en annan väg som åter leder upp på väg 361. Har vi tur kanske vi stöter på nåt intressant.
När vi åkt ett 10-tal miles, står en stor buss tvärs över vägen och blockerar helt för genomfart. Vad är nu det här? Varför har någon blockerat vägen med en buss?
Det visar sig vara ett par i 50-års åldern som har inrett bussen till husbuss. De hade tänkt vända men hängt upp bakändan så dom satt fast. För andra gången på några dagar, stöter vi på nevadabor som sitter fast med hjulen i luften.
Dom var i behov av hjälp, det var helt klart. Genom att pumpa upp bakaxeln med domkraft, och palla under bakhjulen, försökte vi få av bussen. Det är ont om pallningsmaterial i dessa trakter. Vi fick kamma av en rejält stor yta runt omkring, för att hitta platta stenar som var möjliga att stapla. Första försöket misslyckades. Vi hade inte tillräckligt hög pallning, så hjulen sparkade bara undan stenarna. Inför nästa försök frågade jag om det fanns kompressor i bussen, vilket det gjorde. Jag föreslog då att vi skulle släppa ur luft ur framhjulen, för att sänka framändan och därmed få upp bakändan. Bussen stod med det långa överhänget uppallad på en vall utanför vägen och satt hårt fast.
Hur hade han burit sig åt för att få upp överhänget på bakändan så högt på vallen? Hans förklaring var att han hade tagit sats i hopp om att få upp hjulen på vallen, men det sket sig.
Till sist fick vi ner den på vägen, och sedan återstod att vända den på en alltför liten plats. Bussen hade inte servostyrning och chauffören var klent byggd, med smala armar, så han orkade helt enkelt inte ratta bussen med det låga trycket i framdäcken. Jag och Anders turades om att hjälpa honom att dra i ratten. Efter ett antal svettiga rundor, var bussen vänd, och stående rätt på vägen. Vi fick nu lämna ytterligare ett par mycket tacksamma människor bakom oss.
Åker sedan tillbaka mot Hawthorne, stannar till och tittar in ett varv till i gamle Hal's kontor. Övernattar i Hawthorne.