Tillbaka till samma område som i går. I går rörde vi oss på den västra sidan om väg 361. Men idag avser vi att beta av platser som ligger på östra sidan om samma väg. Planerna för dagen är att besöka Berlin och Uinon som ligger vid varandra. Grantsvilleingår även som delmål. Sedan bör det bli lämpligt att övernatta i Austin.
Kort historik:
Berlin är egentligen mera känt för att man där hittat fossil av en Ichthyosaurs än för att det skulle vara ett före detta gruvsamhälle.
Grantsville blev aldrig någon särskilt stor hit. En man som hette P.A. Haven hittade en guldåder vars kapacitet han lyckades skryta upp till helt orealistiska nivåer. Sedan sålde han sin inmutning och försvann från platsen. Det guld som köparna förmådde utvinna tog snabbt slut. År 1887 förvärvade ett större gruvföretag inmutningen. De lyckades bättre. Men brytningen blev trots detta rätt så kortlivad.
Tar några kort i Grantsville.
Väl framme vid Berlin, visar det sej att platsen var lite väl hårt kommersiellt exploaterat för vår smak. De tar även inträdesavgift. Vi vänder och drar vidare.
Förevigar vindmöllan vid O Toole Ranch. Vi ser en del smärre tornados. Tvärar genom Shosone Mountain via Elkhorn Canyon. Den vägen kommer vi snabbare över på väg 722 som är asfalterad. Här saltas tydligen aldrig grusvägarna, så det dammar något förskräckligt bakom oss. Vägsaltet hemma fungerar ju så att det tar åt sej och binder fukt från luften. Det fungerar antagligen inte här eftersom luften är så torr. Daggpunkten ligger på -6 grader C. Man svettas inte heller här trots värmen. All svett torkar i samma ögonblick som den produceras.
Plåtar ena änden av en saltöken sett uppifrån berget vi just passerar. I sökaren på kameran, får man som vanligt bara med en futtig snutt av motivet. När vi kommer ner på 722-an, sträcker vi nordost mot Austin.
Austin har i sig en ganska pampig gruvhistorik, men är ingen ghosttown. Det är fortfarande ett aktivt gruvsamhälle, med allt vad det innebär. När vi kommer fram konstaterar vi att orten inte attraherar oss särskilt mycket. Vi har än en hel del av dagen kvar, så vi beslutar att fortsätta. Tar US route 50 östererut, Eureka nästa.
När vi kommit över bergen, når vi en oändligt lång raksträcka. Den är ca 4 svenska mil lång, sedan blir det en knappt märkbar böj, och åter en raksträcka på ca 2 mil. Rakorna går över ett oändligt stort slätt landskap, med berg långt borta vid horisonten. Höjden över havet är 2000 meter. Den rutt vi nu kör, route 50, kallas "The Lonliest Road". Här gick en gång i tiden en diligenslinje tvärs genom Nevada från Utah till Californien. Man kan tänka sej hur tröstlöst det måste ha varit för forna tiders vägfarande med hästanspända fordon. Den platta slätten tar ju aldrig slut.
Äntligen i dag blir det lite moln på himlen. Man ser långt bort att det regnar ur molnen, men regnet når aldrig backen. Det sugs upp av den torra luften innan det når marken. När vi når Eureka, når faktiskt några få regndroppar ända ner till marken. Vi beslutar att fortsätta ännu längre österut. Ringer dock först från Eureka för att försäkra oss om ett rum på Motel 6 i Ely.
Efter vägen passerar vi ett vägarbete som ter sej ganska märkligt. Man har kopplat i hop ett tåg av maskiner och lastbilar med dragstänger. Någonstans före mitten av tåget går en sådan asfaltfräs, som vi ibland ser arbetar efter vägarna i Sverige. Det märkliga är att man leder upp den frästa asfalten bakåt till en annan maskin, där den bereds. Det förefaller som att den gamla asfalten blandas med ny. Längst bak går en asfaltläggare som lägger tillbaka den beredda asfalten. Det sitter en förare som styr i varje del av tåget. Tågets totala längd är uppskattningsvis någonstans mellan 150 och 200 m. Tåget rör sig framåt ungefär i promenadtakt. De enda maskiner som inte är hoplänkade med tåget är vältarna som kör efter och plattar till.
Framme vid Ely, embarkerar vi på Motel6.